Meny

Popstjärna i fårakläder

E-type och 90-talshiten ”This is the way” var först ut i musicless musicvideo-kampanjen Riktig musik. Riktiga känslor. Vi på Sami fick en pratstund med Martin Eriksson för att få hans syn på kampanjen, sin musik och livet på landet.

Det är klart det ska vara musik

– Jag tyckte kampanjen var jätterolig. Någon knickedick som låter som jag ska låta, det var så kul, jag skrattade högt!

Han tycker att upphovsrätten är en viktig fråga, och tror att de flesta som inte betalar för sig när de spelar musik i offentliga miljöer inte tänker på det. Han menar att det nog ofta är nya glada entreprenör som bara tänker: Det är klart att det ska vara musik!

– Därför gillar jag att man inte slår någon på fingrarna i den här kampanjen, utan bara säger att så här skulle det låta utan musiken. Jag tror att det kommer att få många att reagera och tänka till.

– Sen är det förstås svårt att läsa om stora artister som vältrar sig i pengar ”Men vänta lite nu, behöver de mina 785 kr per år?” Nej, det gör de kanske inte, men det är framför allt viktigt för de som är i uppstarten, som kanske kör en smalare musikform och som ska försöka överleva.

Martin berättar att han själv jobbade heltid på sjukhus när han skulle bli musiker. Det är tufft, beskriver han, att komma hem helt slut efter en lång arbetsdag, att sätta sig och försöka börja skapa då funkar inte. Många får jobba extra på helger och kanske skriva musik i veckorna för att få ihop det.

– Jag lånade pengar av en kompis och sa ”Lugn, du får igen dem när jag blir popstjärna!”. Jag var så kaxig på den tiden och kompisen bara gäspade åt mig… Men jag började spela in musik och trots att jag inte hade något skivkontrakt sa jag ”Jag ska bara göra klart första plattan, och sen ska vi på turné.” De på Soundtrade i Blåkulla bara baxnade, skrattade och sa åt mig att hålla i hatten. Men exakt så blev det, jag gjorde en skiva, fick skivkontrakt och åkte på turné. Jag tror att man måste satsa. Jag hade bestämt mig och så bara åkte jag – jag önskar jag hade samma självförtroende idag.

Så här kan man inte skriva musik

Det är de udda harmonierna som gör soundet
På frågan om vad det är typiskt E-type-musik svarar han att han har ett speciellt sätt att hantera harmonierna. Han berättar om när de skulle spela in I just wanna be with you och satte ackord till bryggan som Jessica Folcker sjunger.

– Max Martin satt och spelade och sa ”Alltså det här går inte att spela, man kan inte göra så här. Så här kan man inte skriva musik och ändå gör du det – och det fungerar. Det är så jävla konstigt…” Han blev verkligen förbryllad, för han har ju riktig utbildning – jag har ju inte det. Han vet hur man ska gå från ett steg till ett annat, och det finns vissa saker man bara inte kan göra. Men jag gör bara det som låter bra, och i min värld ska det låta precis så. Så vi spelade in det.

Det roligaste är att skriva musiken, menar Martin.

– Vi spelade med Aqua för fullsatt arena på Tele2 i Oslo för ett tag sen, och när alla sjunger med i varenda låt och kan varenda rad, det är 99 procent lycka.

Men 100 procent lycka menar han är när han suttit ensam med en kopp te på natten och gjort en refräng som han bara ryser av för att det är så bra. När han känner att det här är precis vad han vill presentera för sin producent som kommer att säga ”Shit, vilken hit!”.

– Denniz Pop hade en röd plastknapp som han slog på så den började blinka, det stod hit-lampa på den. När man kom med en ny låt satt de och lyssnade. Den glädjen, när lampan börjar blinka rött, det är 100 procent lycka!

Det kommer aldrig att funka

Aifur
– När jag skulle köpa den här restaurangen var det likadant, folk sa att det kommer aldrig att funka, restaurang det går inte. Men det är femte året nu, så det går bra! Tyvärr är det minimal vinst, så är det ju i restaurangbranschen. Särskilt när varje bestick, glas och tallrik är handgjord, handblåst, handstöpt, handsmidd, och svinnet är enormt – alla vill ju ta med sina bestick hem!

– Att försöka hålla kvalitén på absolut högsta nivå kostar, det är där vinsten försvinner. Om du kommer in på en vanlig lunchkrog så får du kanske färdigskalad potatis och vakuumförpackade morötter, köttbullarna är någon mikrad trött fabriksgrej, det är ju för att det är billigt. Skulle du börja handrulla de där köttbullarna behöver du en person till och så försvinner vinsten. Men om man kan acceptera att vinsten är kanske 7-8 procent, så kan man faktiskt göra en sån här fantastisk sak. Vi har byggt det här själva och försöker hålla så hög kvalité och vara så personliga som möjligt i allt.

– Det är lite som med Sami, om man vill ha riktig musik så kostar det lite, men det ger också så mycket mer tillbaka.

Popstjärna i fårakläder
Men han är inte bara popstjärna längre. Han bor på en gård och berättar hur han var uppe klockan halv sju i morse för att klippa får.

– Men man drar i handbromsen, tar av sig arbetskläderna från bondgården, tvättar händerna och tar på sig vanliga kläder. Hoppar i bilen och tar med sig en väska med popstjärnekläderna. Och sen sitter man på färjan och undrar om man fick med sig allt? Extra kläder, schampo… fick jag med mig hårfönen… armband, ringar, alla attribut – jag ska vara popstjärna ikväll.

– Det är lite som en teater. I samma sekund som jag åker därifrån och kommer hem till mig igen, då kastar man alla kläder i tvättkorgen och drar på sig arbetsoverallen, och sen går man ut i verkstaden och fortsätter att bygga en grävlingsfälla eller vad man höll på med.

De spelar fortfarande väldigt mycket och har 30 spelningar inbokade nu i sommar, och Martin berättar om den obetalbara och helt otroliga känslan när folk efter 20 år fortfarande sjunger med i vartenda ord i This is the way eller Angels crying. Men han menar också att han efter att ha gjort det varje helg i 20 år så är det superviktigt att få ta av sig den här masken, sminket och bara bli en helt normal människa.

– Därför älskar jag att vara till exempel i London, Hamburg eller New York, och man bara kan gå runt som vem som helst, och inte kommer in på krogen för att man är långhårig och har jeans…

Han beskriver sig själv som en stadsråtta som har blivit en riktig naturmänniska. Nu bor han på en gård och längtar ut i skärgården, längtar efter att vara kreativ.

– Jag är asnöjd med Aifurs koncept och med många låtar jag gjort som har blivit hits. Men när man kommer ut på landet kan man andas, nu vill jag utveckla min gård ännu mer och har massor av projekt på gång. Jag vill måla tavlor, göra konstiga konstverk och håller på att bygga en ateljé för det. Det jag verkligen skulle uppskatta är att få lite mer sammanhängande ledig tid, och att få åka båt. Båtar är min största hobby – jag filar, målar, bygger och grejar, men sen åker jag på turné. Jag får ju aldrig åka med dem! Så det skulle jag vilja – upptäcka skärgården och bara vara.

Ninni Grufvman