Meny

Sibille Attar: ”Fler måste engagera sig om det svenska musikundret ska överleva”

Indiepopdrottningen Sibille Attars nya album A History of Silence möttes av en unisont hyllande kritikerkår när det släpptes för ett par veckor sedan. För SAMI berättar artisten, låtskrivaren och producenten nu om att våga skapa musik utifrån sin egen kompass, om svårigheterna för mindre artister att nå ut med och försörja sig på sin musik – och hur hon ser att det kan bli bättre.

Sibille Attar
Foto: Nina Andersson Voight

Lyssna på Sibille Attars nya album A History of Silence:

Sibille Attar debuterade som soloartist 2013 med det kritikerrosade albumet Sleepyhead. 2018 kom EP:n Paloma’s Hand, och nu i februari 2021 släpptes det uppföljande albumet till debutplattan. Musiken på A History of Silence har av kritiker beskrivits som “personlig och förtrollande” (DN, 26/2), samt “en stark musikalisk frigörelse […] med melodier som borrar sig in i hjärta och själ” (Aftonbladet, 26/2).


Håller du med om att A History of Silence är en musikalisk frigörelse?

– Ja det är ungefär så jag känner också! Men det är svårt att beskriva utifrån för mig, det överlåter jag till tyckarna. Jag har liksom bara ”gjort” och inte värderat så mycket. Det är en känslig sak det där med värderande.

Att känna sig musikaliskt fri och inte begränsas av andras värderande är något Sibille Attar har kämpat med. Hon berättar att hon under en period hade många runt omkring sig som hade åsikter om vad som var bäst för henne och hennes karriär. Åsikter som hon förväntades och också försökte följa, samtidigt som hon ville lyssna inåt.

– Framför allt var det tondöva åsikter som jag tror att större bolag är vana vid att säga till nya unga artister. Jag försökte haka på men samtidigt behålla någon slags integritet, vilket jag ganska snabbt upptäckte inte gick att kombinera. Ändå stannade jag i det alldeles för länge och ju längre jag var i det desto vidrigare kändes det.

Till slut blev situationen ohållbar:

– Om en inte kan stå till fullo för allt som sker under ens namn är det svårt att känna stolthet när det går bra – och det blir fruktansvärt när det inte går lika bra.

För att vi som kollektiv ska tjäna pengar på vår musik tycker jag att det viktigt att utöva solidaritet och organisera sig, att se varandra som allierade och inte som konkurrenter.

Hur gjorde du för att komma ur det och skapa den musik du själv ville igen?

– Jag fick aktivt ta ansvar för hur jag ville ha det och acceptera att det inte gick att göra allt samtidigt. Jag kämpade med att sluta värdera och jämföra mitt arbete. Och så slutade jag hata mig själv.


Vad är dina bästa tips till indieartister för att tjäna pengar på sin musik?

– Jag har aldrig tjänat speciellt bra på min musik, så jag vet inte riktigt. Men det är viktigt att vara noggrann med registreringarna till SAMI och Stim. Live är också en viktig inkomstkälla för mig personligen. Sedan finns det inte så mycket mer om man inte jobbar kommersiellt, och till exempel komponerar musik till reklamfilmer. Men de dörrarna är stängda för många, det är ofta samma personer som gör de jobben.


Hur upplever du att kunskapen ser ut bland dina kollegor om att det finns pengar att hämta hos SAMI och Stim?

– Jag tror att de allra flesta har koll, men min känsla är att de yngre har sämre koll än de äldre – vilket gagnar de äldre. För att vi som kollektiv ska tjäna pengar på vår musik tycker jag att det viktigt att utöva solidaritet och organisera sig, att se varandra som allierade och inte som konkurrenter. Jag menar, Spotify skrattar hela vägen till banken när två indieartister försöker blåsa varandra.


En del artister gör ju reklamsamarbeten för att tjäna pengar. Vad tycker du om det?

– Jag arbetar utifrån att jag är en konstnär och inte en offentlig kändis. Är man en kändis så är man ofta mer öppen för reklamsamarbeten. Folk får ju göra som de själva vill, men jag vänder mig emot att man tvingas till att göra reklam för att få det att gå runt ekonomiskt. När det kommer till konst tror jag inte riktigt på den marknadsliberala modellen.


Hur ser du på möjligheterna att nå ut med sin musik om man är inte är knuten till ett större skivbolag?

– Det är svårt, för man saknar ekonomiska muskler. Små indiebolag har inte lika bra avtal och sköna kompisrelationer med Spotify, så de mindre artisterna från dessa bolag får vara med på färre spellistor som Spotify kurerar och på så vis hålls lyssningarna nere. Samtidigt tycker inte jag att man ska förvänta sig att Spotify ska vara snälla, de är ett börsnoterat vinstdrivande bolag.

De flesta streamingtjänster idag lägger alla intäkter i en gemensam pott som sedan fördelas till artister utifrån hur många lyssningar de har – en modell som har fått mycket kritik för att den gynnar de största artisterna. Den 1 april blir SoundCloud en av de första streamingtjänsterna att införa en typ av user-centricmodell för fördelning av intäkter till artister. SoundCloud kallar modellen för Fan-Powered Royalties, och den går ut på de intäkter som varje användare genererar bara går till de artister som användaren faktiskt har lyssnat på. Syftet är att mindre artister ska få det lättare att tjäna pengar på sina lyssningar.


Vad tycker du om SoundClouds nya modell för att fördela intäkter till artister?

– Det är bra att det börjar komma lite alternativ, och att vi pratar om streamingföretagens makt.

De senaste åren har royaltyfri musik blivit ett allt större fenomen. Just nu pågår en debatt om att Kulturnatt Stockholm, kulturfestivalen som äger rum digitalt den 24 april, har uppmanat sina arrangörer att använda royaltyfri musik för att eventen ska kunna gå att ses på Facebook. SAMI:s vd Stefan Lagrell har tillsammans med andra företrädare för artister och musiker riktat stark kritik mot beslutet, som man menar bidrar till att urholka upphovspersonernas och utövarnas arbetsmarknad.


Vad tycker du om att Stockholm stad uppmanar arrangörerna till Kulturnatt Stockholm att använda sig av royaltyfri musik?

– Jag tycker att det är en skandal, men jag är inte ett dugg förvånad. Stockholms stads ledande politiker har utarmat vårt kulturliv de senaste 10-15 åren, och Stockholms invånare får det kulturliv de röstar fram.

Sibille Attar betonar också vikten av strukturella och politiska förändringar av artisters och musikers situation för att det svenska musikundret ska överleva:

– De senaste åren har debatten om musikbranschens förhållandena blivit allt mer offentlig. Jag hoppas att det leder till att fler engagerar sig, så att det skapas bättre möjligheter för artister att leva på sin musik. För jag tror inte att vi som enskilda individer kan förändra så mycket, utan det måste ske på en annan, högre nivå.