Esther: ”Perfektion är dystopiskt för mig”

En ovanligt stark höstsol får jackorna att åka av på utefiket där vi träffar Esther Lennstrand för en pratstund en fredag i september. Vi sitter inte långt från Ingrid Studios där hennes första släpp en gång tog form.
Esther debuterade tidigt som soloartist och fick snabbt stort genomslag hos både kritikerkår och publik. Hennes debut-EP ”Better Off Sleeping With A Parachute” vann Årets pop vid Manifestgalan 2020, och Esther syntes överallt med sin vibrafon. Sedan har det varit lite tystare kring solokarriären.

Du har främst varit musiker åt andra artister den senaste tiden, har det varit ett medvetet fokus?

– Jo, jag har spelat några gånger själv live, men annars främst supportat andra. Jag har bidragit på olika inspelningar och låtar och turnerat med bland annat Lykke Li, Bob Hund och Alba August. Att spela med andra artister är ett toppenbra sätt att få inspiration och utvecklas i nya spännande riktningar, medan den egna kreativa processen kan bubbla på där under ytan.

Och Esthers egen process har inte vilat. Under intervjun får vi veta att hon spelat in ett helt nytt fullängdsalbum som släpps nästa år. Ett album där hon fått expandera sitt musikaliska territorium.

Jättespännande med nytt album! Vad kan du säga om det? Hur har du utvecklats musikaliskt?

Hon berättar att den där rastlösheten driver henne att hela tiden prova nya saker: När hon varit medmusiker åt andra artister spelar hon inte bara sitt signuminstrument vibrafon, hon har även klivit in på både bas och synt.

– Om någon ber mig spela bas så är det extra roligt, för bas kan jag inte riktigt, säger Esther och fortsätter. Lite kaxig grej, att säga ja fast man inte kan. Men genom att våga och därmed plötsligt spela bas lite bättre så öppnas helt nya perspektiv i musiken! Det ger så himla mycket. Sen får man ju sätta sin gräns också – min gräns går vid gitarr – det får de be någon annan om, skrattar hon.

Vad betyder samarbeten för dig generellt? Har du en bra balans mot ditt eget skapande?

– Jag väljer samarbete i alla lägen. Man är ju helt ensam i sitt huvud, så jag tar alla chanser att få krypa ut och upptäcka; ”Oj, du tänker så? Det gör inte jag.” Det är så mycket mer spännande än att jobba själv.

Esther pratar också om att kunna lita på sin egen röst i ett samarbete, och att det är en trygghet man behöver bygga upp över tid. Hon menar att hon hade tur. Hon hittade rätt från början i samarbetet med Pontus Winnberg (Amason, Miike Snow), vilket skapade en trygghet från start.

– Pontus fattade mig direkt! Vi har tagit saker steg för steg. Jag har aldrig känt någon stress att bygga en snabb, men kanske ohållbar, karriär. Jag har fått bygga stabilt från grunden och ta tid på mig.

Men en viss frustration finns där, främst över att behöva vänta med att stå på scen med ny musik.

– Jag saknar verkligen att spela live och att åka på turné. Live är min absolut starkaste drivkraft. Det är 6,5 år sedan jag släppte min EP och jag har fortfarande inte gjort någon egen turné. Pandemin satte stopp för det. Egentligen har jag inte släppt skiva på riktigt heller. På min releasefest var vi nio personer.

Vi pratar om pandemin, där Ingrid-kollektivet stack ut med sin livestreamade festival. Esther säger att hon kan sakna pionjärkänslan som rådde då.

– Det är lite som att romantisera sin tonårstid. Det dök upp ett gäng rebeller som lyckades hitta nya sätt att nå ut då. Och den där tiden skapade en så stark gemenskap i musikvärlden. Kollektivet är viktigt, vi behöver varandra.

Och apropå kollektivet, vad har SAMI betytt för dig?

– Åh! När jag började 2019 så hade jag inte riktigt koll. Det kom som en glad nyhet att det finns organisationer som ser till att man får betalt för det man gör. Som ser till att man har förutsättningar att fortsätta med allt det här. Och jag skulle säga att SAMI är viktigare än någonsin.

Samtalet om att kulturen och kulturskaparna behövs fortsätter in på hur förutsättningarna förändrats för musiker och låtskrivare idag.

– Ja, jag tänker sällan i svart och vitt, men det här är så tydligt: Vi måste värna om autenticiteten. Det finns verkligen inget recept att kopiera, branschen behöver släppa den tanken, säger Esther. Men jag är egentligen ändå positiv, det släpps bättre musik nu än det gjorde för tio år sedan. Jag tycker att vi sakta kommer tillbaka till hantverket. Allt går i cykler. Det är inte kört. I musikhavet finns jättemycket bra musik.

Hur tycker du att din lyhördhet för den egna kreativa rösten utvecklats över tid?

– Det där är så viktigt. Jag har fått med mig från början att när du kliver in i ett kreativt rum så är du lika mycket värd som de andra där inne. Oavsett hur mycket erfarenhet eller framgång som sitter i rummet. Den egna inre rösten ska man lyssna in, annars blir det inte bra. Men det tar tid såklart att bygga självförtroendet att våga fullt ut.

Esther beskriver samtidigt att målet alltid är rörligt, att den inre rösten förändras.

– Det är ju det som är meningen. Man ska ju aldrig vara klar. Perfektion är dystopiskt. Jag får panik av tanken att tycka att man är klar som person. Bättre bygga upp en värld där man bjuder in till förändring. Det är vad som byggt upp min trygghet, att man faktiskt inte bara är en sak. Ingen har facit, ingen är klar. Vi är alla nybörjare i det här livet.

Vad är du nyfiken på framåt? Är det i första hand det nya släppet som gäller nu för Esther?

– Ja just nu ser jag bara albumet. Jag känner en väldig energi i kroppen, en närvaro som jag inte riktigt känt tidigare. Jag har zoomat ut i min musikaliska värld och då har skärpan blivit tydligare. Jag har svårt att tänka på något annat just nu.

Text: Karin Beckérus
Foto: Märta Thisner