Meny

”Man ska säkra upp sina rättigheter och bli medlem i SAMI”

Från frontfigur för ett kaxigt ungdomsband till prisbelönt producent. Dan Sundquist är den erfarna SAMI-medlemmen som sett musikbranschen från de flesta håll. SAMI träffar en musikalisk mångsysslare för att prata rättigheter, kändisskap och råd till nya i branschen.

Foto: Magnus Bergström
Foto: Magnus Bergström

Som musiker är du mer av en egenföretagare idag. Det är tufft! Man måste vara business minded på ett sätt som man slapp förr.

Det finns nog inget ord som bättre beskriver Dan Sundquist än veteran.

Han är musikern, sångaren, låtskrivaren och producenten med en aktiv musikkarriär som sträcker sig över mer än fyra decennier och flera Grammisvinster, bland annat för Årets Producent. Genom åren har han hunnit producera såväl listettor som musikaler, och nu senast filmmusiken till ”Whitney”, filmbiografin om Whitney Houston.

Han ligger också bakom svenska klassiker som Uno Sveningssons ”Under ytan”, Melody Clubs debuthit ”Electric” och Melodifestivalsvinnaren Anna Bergendahls ”This Is My Life”.

För allmänheten är han dock kanske mest känd som en av två frontfigurer för Reeperbahn, det numera kultförklarade bandet som startades i punkens svallvågor. 80-talsfenomenet, bestående av ett gäng tonåringar från Stockholm, sägs ha haft lika stor betydelse för svensk popmusik som Ebba Grön.

Dan minns hur allting startade, när han lärde känna Reeperbahns andra frontfigur Olle Ljungström.

-Någonstans runt 1975-1976 dök det upp en yngling i mitt och min brors pojkrum. Han gick i min lillebrors klass och hette Olle Ljungström. En väldigt intensiv och brinnande typ. Otroligt vacker. Han pratade om världen, om stora scener, om att bli stor och känd, saker jag inte ens tänkt på. Och jag bara undrade: vem är det här?

I Ljungströms minnesruna i Aftonbladet från 2016 skriver musikskribenten Håkan Steen om bandet: ”Reeperbahns betydelse för svensk musik kan knappast överskattas. Tillsammans med band som Lustans Lakejer och Ratata renoverade de och vidgade perspektiven för inhemsk pop. Reeperbahn försåg den dessutom med både intellekt och ett friare konstnärligt perspektiv.”

Var det med Reeperbahn som din musikaliska karriär kickade igång? Var det din ingång i musikbranschen?

-Och från den dagen var det ingen återvändo.

Det handlar om dina medborgerliga rättigheter och dina medmusikanters rättigheter. Du ska inte ta dem för givna.

Trots framgångarna med Reeperbahn, och Dans långa erfarenhet av musikbranschen, så har det inte alltid varit en självklarhet för honom att syssla med musik. Han kommer visserligen från en musikalisk familj (”Det fanns alltid någon i något hörn som höll på med musik” säger han), men som tonåring hade Dan siktet inställt på bildkonst.

Dessutom har det inte varit lätt att verka i musikbranschen på heltid.

-Nej, jag har haft timeouts. Jag tog ett års timeout mellan 1984-1985, och jag har tagit halvårsvisa timeouts när jag mått dåligt psykiskt. Det är hårt i musikbranschen! Det är hårt, det är hårt, det är hårt, det är hårt.

Hur skulle du säga att branschen har utvecklats? Hur är det att vara musiker idag jämfört med för säg 20-30 år sedan?

-Idag måste du ha dina livegig. Musiker idag måste kunna försörja sig som backupmusiker till större artister på turné och ha en väldig bredd som musiker. Gärna se bra ut, kunna sjunga med leadsingerkvalité, kunna spela både spela bas och gitarr och keyboard och percussion. Vara en all-round-musiker.

Några av de verk som Dan Sundquist medverkar på:

Varför har det blivit så?

-Det är ju mycket trängre på marknaden idag än vad det var förr. Det har också blivit mer business. Som musiker är du mer av en egenföretagare idag. Det är tufft! Man måste vara business minded på ett sätt som man slapp förr.

Dan hoppade av Reeperbahn 1982 (”Det var kul att stå på scen men det var aldrig så behagligt med uppmärksamheten” säger han) och satsade efter det helhjärtat på producerandet. Året efter avhoppet fick han sin första hit som producent med Anne-Lie Rydés ”Segla på ett moln”.

Trots det dröjde det innan han anslöt sig till SAMI, men när han väl gjorde det kom utbetalningarna väl till pass.

-Jag anslöt mig i slutet av 80-talet. Jag hängde mycket med musiker på den tiden, det måste ha varit någon av dem som berättade om SAMI för mig. Och för mig har det inneburit en inkomst! Den inkomsten har inte varit försumbar.

Du har varit verksam på båda sidor så att säga; både som musiker men också som producent. Vad har du för tips och råd till nya musiker i branschen?

-Man ska säkra upp sina rättigheter och bli medlem i SAMI. Då kan du lära dig om politiken bakom allt. Det är otroligt viktigt att lära sig det som ung artist, producent och låtskrivare, speciellt när du har börjat få lite framgång. Det handlar om dina medborgerliga rättigheter och dina medmusikanters rättigheter. Du ska inte ta dem för givna. Och rapportera in din musik tidigt! Vilket påminner mig om att jag har en del SAMI-rapportering att göra faktiskt (skratt).

Musiker eller producent, vilket är roligast?

-Musiker är kul på sitt sätt; det är mer organiskt, djuriskt och det är kul att spela musik, men producerande är ett så vitt begrepp. Det är inte bara att sitta med en Macbook och Logic – det är också psykologi, kundbemötande, artisten som ska må bra framför sångmicken, musikerna som ska må bra när ni jobbar. Du ska inge ett förtroende.

Sammanlagt har han medverkat på över 860 låtar i SAMI:s register. En veteran med andra ord. Men ser han sig själv som en veteran i musik-Sverige?

-Alla gånger. Jag är veteran och aktiv.

På tal om att vara aktiv: vad är aktuellt för dig just nu? Kan du berätta om något du jobbar med?

-Just nu håller jag på med en julskiva tillsammans med David Lindgren och hans fru. Den är traditionell, jag inkorporerar mycket av den amerikanska songbook-stilen. Det ska låta lite old school, för det associerar folk med värme och äkta jul. Det är tradition!

Så det finns inga planer på att varva ner?

-Nej! Jag kanske börjar collecta pension vid 75 eller något sånt, men så länge jag har hälsan kommer jag att fortsätta med musiken. Hälsan är det viktigaste. Och humöret!