Goran Kajfeš: I jazzens värld

Goran Kajfeš är en av Sveriges mest kända och prisbelönade trumpetare. Genom sin långa karriär har han spelat på otaliga skivor med svenska artister i olika musikgenres, men mest känd är han för sina enastående skivor och livespelningar i jazzens värld.

Han har gett ut mer än 40 album som soloartist och med grupper som Oddjob, Goran Kajfeš Tropiques, Cosmic Ear och Nacka Forum. Under 2025 har han släppt fyra album, senast med plattan Shadows med Magnus Carlson & the Moon Ray Quintet.

SAMI fick en pratstund med Goran. När vi möts upp via Zoom sitter han i ett rum omringad av sladdar och massor av spännande mackapärer som han förklarar är olika syntar han samlat på sig genom åren.

– Syntar har blivit en hobby och jag använder en del i min musik, säger Goran med ett leende.

Men det är inte som syntare vi känner Goran. Hans huvudinstrument är trumpet och det har han spelat sedan barnsben. Fast det hade kunnat bli trombon i stället, om inte musikläraren påstått att Gorans armar var för korta för att spela trombon.

– Jag var 9 år och med i den kommunala musikskolan som på den tiden var kostnadsfri för skolbarn. Vi var inbjudna till Musikskolans dag och då skulle vi välja vilket instrument vi ville spela. Båda mina föräldrar var musiker och spelade piano, så jag hade bestämt mig för att piano ville jag absolut inte spela!

Goran skrattar och fortsätter:

– Vi fick prova på olika instrument för att se vilka vi gillade, och efter ett tag valde jag trumpeten. Jag kan tillägga att mina armar inte alls var för korta för att spela trombon, men jag tror att läraren ville att fler elever skulle välja trumpet. Så det blev så, och det har jag aldrig ångrat.

Gorans pappa var jazzpianist och övade ofta tillsammans med sonen.

– Det var tack vare att jag spelade med honom som jag lärde mig att improvisera. Jag hade lätt för mig, och det är ju väldigt kul när man hittar ett instrument som man är bra på.

Genom åren har Goran skapat en bred repertoar och han har en stor följarskara. Han säger att han har lagt märke till att publiken börjar bli lite yngre och han tror att det beror på att många söker sig bort från dagens informationsflöde och sociala medier.

– De som går på en jazzkonsert för första gången blir ofta fascinerade av att lyssna på skickliga instrumentalister, säger han. Det blir lite som en motpol till att sitta hemma och titta på korta videoklipp på sociala medier.

Att vara frilansmusiker innebär ofta en hel del administrativt arbete med att sätta ihop turnéer och spela in skivor. Goran anser att den sidan av jobbet är ett nödvändigt ont.

– Jag är egentligen noll business, såtillvida att jag aldrig har varit intresserad av den biten. Men man blir ju tvungen att lära sig på vägen, det gäller ju allt från att få ekonomin att funka till att boka resor och spelningar. Ibland får jag hjälp med vissa projekt men ofta gör jag det själv. Jazzvärlden är både stor och liten. Man bygger upp ett kontaktnät. Numera känner jag många av dem som arrangerar jazzfestivaler runt om i Europa och då är det lättare att återkomma.

– Jag tror att det tidigare varit en självklarhet för många att de som skapat något konstnärligt, som till exempel musik och texter, ska äga rätten att förfoga över verket och vara skyddade mot intrång i denna rätt.

Goran får frågan om vad han tror är bästa tillvägagångssättet att informera musiker och låtskrivare om vikten av att äga rättigheterna till sina egna konstnärliga verk, och få betalat när man spelat på en skiva och uppträder live. Han funderar en kort stund och säger sedan:

– Jag tror att det enda sättet att sprida kunskap om vikten av upphovsrätt är genom utbildning. Framför allt till skolungdomar, att man i ett tidigt skede får lära sig att värna om att äga rättigheterna till det man skapat.

Han säger vidare att han upplever att många musiklyssnare drar sig bort från vissa streamingsajter och istället söker sig till plattformar där man kan köpa musik och sponsra de artister man gillar.

– Jag tror att musiklyssnare börjar förstå att om artisterna ska kunna fortsätta så måste man köpa musiken eller sponsra på annat sätt.

Många artister och låtskrivare än oroliga att AI kommer att ta över musikalisk skapande i framtiden. Det tror inte Goran.

– Till slut tror jag att folk tröttnar på AI-musik, för allting låter snart likadant. AI kan återskapa musik, men den kan inte skapa något nytt. Framför allt inom jazz där musiken hela tiden är under förändring, och det gör att vår musik ligger steget före – det kan inte AI återskapa.

– Inte kroatisk musik specifikt, men musiken från Balkan har jag alltid gillat. Folkmusiken från Makedonien är väldigt intressant till exempel, det finns en närhet till bulgarisk musiktradition. Jag hörde den musiken när jag var liten. Min mamma dansade kolo som är en slags jugoslavisk folkdans. Jag kommer ihåg första gången jag såg en jugoslavisk brasskonsert, jag började gråta. Musiken slog an någonting hos mig. Så den sidan finns i min musik, framför allt i Subtropic Arkestra där det finns inslag av turkisk musik, som liksom finns i lite samma värld.

– Det är olika tillvägagångssätt. Ibland kan jag klinka på ett piano, ibland kommer jag fram till en låt när jag jobbar med mina syntar. Ibland hittar jag en melodi på trumpeten. Det är väldigt olika. Jag tycker om att stå med bandet och jobba fram grejer. Endast om det är väldigt svåra grejer levererar jag noter till de andra musikerna, men i övrigt gillar jag att jobba i det kollektiva, där bandet får skapa lite av sin egen bild i musiken.

– Jag lyssnar inte så mycket på musik faktiskt. Jag jobbar så mycket med musik att det är ganska skönt att komma hem och låta det vara tyst. Jag inspireras inte så mycket av musik som andra har gjort. Jag får min inspiration från andra ställen, som att gå på konstutställningar eller att titta på träden utanför fönstret. Jag kan hitta inspiration nästan överallt.

Text: Monika Agorelius

Headerfoto: Johan Bergmark