Pandemin gick tack och lov över till slut, och saker och ting återgick till det normala. Eller? Lisa Nilsson menar att man fortfarande ser effekterna av den i kultur- och nöjeslivet.
– Dels är det generellt sextio procent dyrare att producera turnéer nu – som lokalhyror, resor, och teknikhyra – så det är svårare att gå med vinst. Dels har massor av kompetens försvunnit i och med att tekniker och hantverkare försvann till andra verksamheter under pandemin. Det kunde ju inte musikerna göra lika lätt.
Vad har du för råd till unga artister som håller på att etablera sig?
– Alltså det är bland den svåraste frågan jag vet. Egentligen är jag fel person att fråga. Jag är ju gammal i gemet och jobbar på mer traditionella sätt som fortfarande funkar för oss som etablerades på den gamla goda tiden, men jag skulle säga att det finns nya sorters vägar in numera. Du kan på ett mer självständigt sätt lansera din musik genom att vara en smart sociala medier-figur, till exempel bygga konton och få ut låtar via olika fria plattformar. Men oavsett förutsättningar så kokar det ändå alltid ner till att lära sig, öva, förbättra, att ha respekt för yrket och att våga vara genuin och unik. Man blir bra genom att göra, och göra om.
Sedan hon slog igenom med ”Himlen runt hörnet” 1992 har hon egentligen aldrig slutat uppträda, spela in och skriva nytt material. Visst har det ibland gått länge mellan skivorna och turnéerna – men helt tyst har aldrig varit.
Hur behåller du kreativiteten och nyfikenheten?
– Jag blir aldrig färdig. Jag letar ständigt efter mer. Jag tillåter mig att utvecklas och åldras, och att musiken får förändras med mig. Och jag är i första hand en praktiserande musiker. Jag blickar ofta ut över publiken och inser hur mycket jag tycker om att människor väljer att samlas för musikupplevelsen, och att de där möter sig själva i mötet med mig och varandra. Någon gråter, några hånglar, andra bara lyssnar. De blir omedvetna om sig själva och möter upp i det jag känner. “Ni skulle se er själva, vad vackra ni är”, brukar jag säga då. Fina, kännande, trygga människor. Jag litar på dem. Jag önskar att alla fick uppleva det.
)
)