Lisa Nilsson får Megafonstipendiet: ”Ett erkännande”
Lisa Nilsson får det allra första Megafonstipendiet, SAMI:s nya pris som ska uppmärksamma personer eller organisationer som gjort betydande insatser för musiklivet. Hon får det för sitt engagemang för svenskt musikliv under pandemin. – Jag är superhedrad. Det här är ju bland det finaste man kan få.
:format(webp))
Musiklivet har alltid haft sina toppar och dalar. Konjunkturerna skiftar, trenderna likaså. Men för fem år mötte den sin största utmaning hittills – pandemin. Det är lätt att glömma hur snabbt det gick, hur rädda alla var och hur tyst det blev. Musiklivet drabbades oerhört hårt. Över en natt avbröts turnéer, festivaler, konserter och föreställningar.
– Jag hade satt ihop och producerat en föreställning som hette ”Kvinnan som är jag”. Vi hade spelat två säsonger på Rival och skulle precis ta den runt i Skandinavien. Så det var en jättesmäll att behöva lägga ner den. Jag förlorade inkomster för ett helt år och var tvungen att betala tillbaka förköpta biljetter. Dessutom blev jag själv sjuk i covid, säger Lisa Nilsson från sitt hus i Stockholms skärgård.
I deras ögon var alla som stod på en scen jätterika. De insåg inte att en turné, en föreställning eller en festival ju sysselsätter massor med människor, som plötsligt stod utan inkomst.
– Lisa Nilsson
Många missförstånd
Det var en speciell period som krävde speciella åtgärder. I Lisa Nilssons fall handlade det om att hantera de egna förlusterna – men också om att få politiker och allmänhet att inse vidden av det som höll på att ske. Hon, som är uppväxt med en pappa som var jazzmusiker, såg det som självklart att engagera sig.
– Det fanns så många missförstånd. Vanligt folk tyckte att vi inte skulle gnälla. I deras ögon var alla som stod på en scen jätterika. De insåg inte att en turné, en föreställning eller en festival ju sysselsätter massor med människor, som plötsligt stod utan inkomst.
Dels, fortsätter hon, var processerna för att söka stöd alldeles för krångliga och godtyckliga. Politikerna behövde få veta, annars skulle stora delar av kultursektorn skadas för alltid. I januari 2022 gjorde hon och andra företrädare för kultur- och nöjesindustrin ett uppmärksammat besök i Riksdagen, där de inte skrädde orden.
– Sökprocessen var vansklig och opålitlig. Även om man fyllde i allt rätt så kunde bidraget utebli av någon anledning som ingen riktigt förstod. Och det drabbade inte bara artister utan främst musiker, scentekniker, hantverkare och andra. Det var ett luddigt och krångligt logistiskt haveri.
Oavsett förutsättningar så kokar det ändå alltid ner till att lära sig, öva, förbättra, att ha respekt för yrket och att våga vara genuin och unik. Man blir bra genom att göra, och göra om.
– Lisa Nilsson
Vad har du för råd till unga artister som håller på att etablera sig?
– Alltså det är bland den svåraste frågan jag vet. Egentligen är jag fel person att fråga. Jag är ju gammal i gemet och jobbar på mer traditionella sätt som fortfarande funkar för oss som etablerades på den gamla goda tiden, men jag skulle säga att det finns nya sorters vägar in numera. Du kan på ett mer självständigt sätt lansera din musik genom att vara en smart sociala medier-figur, till exempel bygga konton och få ut låtar via olika fria plattformar. Men oavsett förutsättningar så kokar det ändå alltid ner till att lära sig, öva, förbättra, att ha respekt för yrket och att våga vara genuin och unik. Man blir bra genom att göra, och göra om.
Sedan hon slog igenom med ”Himlen runt hörnet” 1992 har hon egentligen aldrig slutat uppträda, spela in och skriva nytt material. Visst har det ibland gått länge mellan skivorna och turnéerna – men helt tyst har aldrig varit.
Hur behåller du kreativiteten och nyfikenheten?
– Jag blir aldrig färdig. Jag letar ständigt efter mer. Jag tillåter mig att utvecklas och åldras, och att musiken får förändras med mig. Och jag är i första hand en praktiserande musiker. Jag blickar ofta ut över publiken och inser hur mycket jag tycker om att människor väljer att samlas för musikupplevelsen, och att de där möter sig själva i mötet med mig och varandra. Någon gråter, några hånglar, andra bara lyssnar. De blir omedvetna om sig själva och möter upp i det jag känner. “Ni skulle se er själva, vad vackra ni är”, brukar jag säga då. Fina, kännande, trygga människor. Jag litar på dem. Jag önskar att alla fick uppleva det.