Popkollo får priset Megafon: ”Vi har musklerna – men vi behöver hjälp”

– Vi är spridda över hela landet, och jag tror ärligt talat att vi är lite dåliga på att fira. Men att stanna upp och se vad vi faktiskt har åstadkommit under de här 23 åren är viktigt. Det behöver vi bli bättre på.

– Alltså, vi har verkligen bidragit till framsteg. Vilket politikersvar! Men det är inte klart.

Framstegen går att se, menar hon. Fler kvinnor står bakom de stora hitsen på streamingtjänsterna. Framför allt har antalet kvinnliga producenter ökat, och det är en del av branschen som länge varit nästan helt mansdominerad. Där har Popkollos program Vem kan bli producent gjort skillnad: många som gått programmet arbetar idag som musikproducenter. Även kulturen i replokalerna har förändrats.

– Förr pratade man om tjejband så fort det kom ett band med tjejer. Där har vi kommit längre i dag. Säg bara ordet ”killband”, så blir det tydligt vad som är normen.

 Samtidigt är det långt ifrån 50–50. Instrument som trummor, elgitarr och bas är fortfarande manligt kodade. Hon tar husbandet i På spåret som exempel: 2023 bestod det av 36 män och 15 kvinnor – 71 mot 29 procent.

 – Det är ungefär den fördelningen vi ser återkommande. Kolla bara igenom en festivalaffisch eller Gröna Lunds program.

Statistiken pekar åt samma håll. Bland producenterna bakom de mest populära låtarna 2024 var bara 3,3 procent kvinnor, enligt organisationen Keychange. Och på Europas största festivaler var nio av tio huvudakter män 2023.

Nu upplever hon dessutom att utvecklingen går åt fel håll. Efter en topp runt 2015 och metoo har frågan halkat ner på agendan, när populism, krig och pandemi tagit plats. 

– Jämställdhetsarbete handlar om att påverka samhällets normer, och då måste man hela tiden pusha och pressa. Om man slutar går det tillbaka, för vi är vana vid att det är på ett visst sätt och det är bekvämt. Vi är inte förvånade, det har vi sett i historien också. Men vi märker rent krasst ett minskat stöd.

Förändringen börjar med barn och unga, menar hon. Det är i tonåren som många tjejer och transpersoner lägger av, när livet brakar in och det blir för mycket annat. Där kommer Popkollo in, som ett komplement till musikens utbildningskedja. Inte för att alla ska bli proffs, utan för att de ska få vara en del av gemenskapen kring att spela i band.

– Det finns en replokalskultur där killar och män har tillåtits att prova och vara lite dåliga. De kan spela garagerock och bara ha kul. Forskningen visar att vi tjejer har högre krav på oss direkt. Vi ska vara duktiga och sätta grejerna på en gång. Vi tar inte samma utrymme att bara leka med musik.

Popkollo lägger stor vikt vid trygga rum. Varje band formulerar egna riktlinjer för hur de vill förhålla sig till varandra, och det som uppstår i stunden pratar man om. Arbetssättet kallar de DIT, Do It Together – en blinkning till punkens DIY. Skapa själv, ifrågasätt vem som bestämmer vad som är bra, men gör det tillsammans. På kollot finns bara tjejer och transpersoner – och det är en poäng i sig. 

– Det är svårt att vara kreativ när man hela tiden är upptagen av andra saker, som känslan av att man måste bevisa sig eller kommentarer som ”vad coolt med en tjej som spelar bas!”. Lyfter man bort alla de parametrarna blir det mycket lättare att fokusera på det vi är där för: att lära oss en låt, skriva en låt, lära oss ett riff.

Att ha förebilder är minst lika viktigt.

– Att vara minoritet i ett rum gör att du hela tiden måste skapa din egen väg. Bara att se någon annan tjej spela elgitarr är otroligt kraftfullt.

Hon hänvisar till sociologen Rosabeth Moss Kanter, som visat att dynamiken förändras när en grupp utgör mindre än 15 procent av ett rum. Den som är i minoritet blir hypersynlig, granskas hårdare och ses som representant för hela sin grupp snarare än som individ.

Ett popkollo kan vara ett dagkollo eller ett övernattningskollo på fyra till tio dagar, ofta på en folkhögskola där både utrustning och sängplatser finns. En grupp består av mellan 10 och 30 deltagare. Första dagen börjar med en instrumentkarusell: alla får prova alla instrument. Ingen behöver kunna spela något när de kommer.

Sedan bildas band, och deltagarna får prova att skriva egna låtar. Det blir workshops, bland annat Normstorm där man pratar om och utmanar normer, ibland gästartister och – på övernattningskollona – kvällar med lekar och film. 

Sista dagen är det konsert, med egna bandtröjor, merch och affischer, och banden spelar låten de skrivit under veckan. 

– Det är det vi lever för. Att se glädjen och gemenskapen och den otroliga kraften och kreativiteten som uppstår. Och alla deltagare som är så modiga. Det är modigt att komma dit, det är sårbart.

Avgiften följer en glidande skala – deltagarna betalar vad de kan, och en särskild fond täcker resten. Pengarna ska inte vara ett hinder.

– Stötta oss finansiellt. Och samarbeta mer. Det är många organisationer som sitter på sina hörn och kämpar för sin överlevnad, särskilt när kulturbudgeten är rekordlåg. Då blir det svårt att se varandra.

Behovet är tydligt. Som mest har Popkollo haft femton lokalföreningar, i dag är de åtta. Det har blivit svårare att hitta folk som vill engagera sig ideellt, samtidigt som efterfrågan är större än någonsin. I somras genomfördes fyra övernattningskollon och åtta dagkollon med över 200 deltagare, och ändå stod barn och unga på väntelistor.

– Vi finns, vi kör och vi har inga planer på att sluta. Vi har musklerna att växla upp, men vi behöver hjälp. Med lokaler där vi kan ha kollon, workshops och utbildningar. Med att sprida ordet om vår verksamhet. Vem som helst kan bli stödmedlem och betala en liten summa varje år – och alla de små bäckarna gör jättestor skillnad.

Prispengarna går direkt tillbaka till verksamheten. Målet är fler kollon redan nästa sommar.

– Vi ser att det vi gör fungerar och behövs, och vi vill fortsätta finnas och utveckla det.