OPINION & PÅVERKAN

• Styrkeförhållanden i förhandlingar mellan å ena sidan stora aktörer som musikbolag och streamingtjänster och å andra sidan enskilda musiker och utövare präglas av stor obalans. Den enskilda utövaren har fått allt svårare att hävda sina intressen. Detta har lett till en orättvisa där många artister och musiker i praktiken inte kan försvara sina intressen och därigenom får mycket liten ersättning för nyttjandet av deras framträdanden. En oavvislig ersättningsrätt kan delvis väga upp detta.
• Ett levande musikliv är viktigt för att stödja ett kreativt och demokratiskt samhälle. I förlängningen innebär rimliga försörjningsmöjligheter för musiker att man gynnar ett fritt och aktivt kulturliv. Om intäkter koncentreras ännu mer till musikbolag och streamingtjänster så leder det i förlängningen till ett fattigare kulturliv.
• En inspelning är skyddad i 70 år och det är därmed rimligt att den som är med på inspelningen också ges möjlighet att få en löpande ersättning för sin prestation när inspelningen används för olika typer av nyttjanden. En engångsersättning vid inspelningsögonblicket kan mycket sällan återspegla korrekt ersättning för något som är skyddat så pass länge.

Nej. En oavvislig ersättningsrätt handlar om att införa en ny rättighet som möjliggör rättvisare villkor på en marknad där de flesta utövare har för svag position för att hävda sina intressen genom avtal. Genom införandet av en ny rättighet blir parterna något mer jämbördiga och ”avtalsfriheten” i någon mening reell.

Nej. Modellen för en garanterad oavvislig rätt till ersättning är inte ny utan förekommer redan inom EU-rätten i uthyrnings- och utlåningsdirektivet från år 2006 i vilket inspiration till lagstiftning kan hämtas. En oavvislig ersättningsrätt finns också implementerad i bland annat spansk lagstiftning där den har fallit väl ut. Införandet skedde redan i samband med direktiv 2001/29 (Info Soc) och har ansetts förenligt med det direktivet.

En framtida modell för insamling och fördelning bör säkerställa att musiker och artister garanteras löpande ersättning när inspelningar som de medverkat på används. Detta oavsett om användningen sker via en överföring på begäran (on demand) eller ej.

Exakt vilken fördelningsmodell som ska tillämpas i just detta fall bör, och ska dock bestämmas av medlemmarna i den kollektiva rättighetsorganisation som samlar in pengar i respektive medlemsland. I Sveriges fall SAMI. Lagstiftningen har historiskt sett överlämnat till den organisation som samlar in ersättning att hantera reglerna för fördelning och betalning. De kollektiva förvaltningsorganisationerna har redan etablerade system och modeller för annan insamling liksom data på vilka som faktiskt har medverkat på inspelningarna – något som idag saknas hos skivbolag (framställare) och plattformar. Det är därför dessa organisationer har bäst förutsättningar att löpande kunna betala ut pengar till alla de som har medverkat på inspelningarna när de används.

Sverige ligger på många sätt före när det gäller användande av digitala tjänster. Det gör att svenska artister och musiker riskerar att ta de stora smällarna, tidigare, när ersättningsmodellerna förändras snabbt. Sverige behöver därför vara berett att gå före för att visa att ny teknik också behöver följas av ett rimligt skydd och rimliga ersättningar för utövare.

En viss risk finns naturligtvis för att lagstiftningarna och ersättningsmodellerna skiljer sig åt, men för Sveriges del borde det vara prioriterat att få till en så rättvis och bra lagstiftningen som möjligt. Sverige måste vara i framkant såväl när det gäller trender och teknik som när det gäller att säkerställa rimliga ersättningsmodeller och rättigheter i den digitala eran.

Redan idag ser ersättningssystemen lite olika ut mellan länderna. De kollektiva förvaltningsorganisationerna har kunnat lösa det genom bilaterala avtal. Motsvarande system kan införas för den här ersättningsprincipen.

De kollektiva förvaltningsorganisationerna i medlemsländerna ska samla in ersättningarna från de aktörer som tillgängliggör audio och audiovisuellt material på begäran. Som exempel kan nämnas Spotify, iTunes, Deezer, Netflix med flera.

Genom att utövare och artister kan få mer betalt via oavvislig ersättning främjas mångfalden i svensk musik.

Det stora flertalalet är villiga att betala för den musik de lyssnar på. Människor är beredda att betala för musik på nätet. Förstår man att pengar går till de som skapar musik ökar också betalningsviljan.

De nya digitala tjänsterna har inneburit en helt annan nivå av spridning/tillgång av musik än tidigare. Det är naturligtvis välkommet såväl för artister och musiker (som får sina framföranden mer spridda) som för användarna (som får tillgång till en stor mängd musik för en mycket liten summa). Detta faktum kommer inte förändras av en oavvislig ersättningsrätt som endast kommer utgöra en mycket liten andel av den stora kakan.

Nej. De flesta utövare får idag ingen ersättning alls för den faktiska användningen över tid, och för några är den mycket liten i förhållande till hur mycket inspelningen används. Det innebär också att utövarnas andel av de totala intäkterna på plattformarna är försvinnande liten.

Den ersättningen som är tänkt att införas handlar inte om ”dubbel ersättning”, utan om att en särskild ny rätt till upphovsrättslig ersättning införs för att garantera skälighet i ersättningarna över tid. Detta är en enkel utformad ersättningsfunktion som adderas till befintliga bestämmelser och avtal.

Aktörer som tillgängliggör framträdanden behöver bara göra en betalning till en kollektiv förvaltningsorganisation.

Plattformarnas och musikbolagens affärsmodeller bygger på att de får löpande intäkter via till exempel reklam och abonnemang. Ackumulerade vinster tillkommer för nyttjanden av upphovsrättsligt skyddat material. Det är rimligt att musikbolag och plattformar ska kunna gå med vinst, men det är också rimligt att de som skapar innehåll får åtminstone en viss del av dessa löpande inkomster från det som tillgängliggörs på plattformarna.

Artisternas och musikernas motpart på marknaden är globala storbolag. Den svenska modellen med kollektivavtal fungerar inte eftersom styrkeförhållandena är så exceptionellt oproportionerliga.

Kollektivavtalslösningar tillämpas bara i ett fåtal länder och då särskilt på den audiovisuella sidan eller så täcker den inte in tillgängliggörande på begäran. Dessutom är det viktigt att notera att kollektivavtalen endast skyddar artister som är anställda för en viss produktion som utförs enligt villkoren i dessa avtal. Detta innebär i allmänhet att artister som arbetar i andra medlemsstater under olika arrangemang inte kommer att kunna dra nytta av villkoren i dessa avtal när framförandena görs tillgängliga on demand i dessa andra länder.